annsso

Begravningen av Farfar är nu över och det var en helt underbar begravning eller vad man ska säga. Väldigt sorgligt såklart men ändå skratt. Prästen var väldigt bra och kunde skämta lite då och då vilket jag tycker var jätte bra för mycket snyft blev det där inne. Jag kan verkligen inte med begravningar. Jag har varit på en enda och det var inte ens en släkting. Så detta var alltså min första kan man säga. Jag håller tårarna inombords men är uppriktigt väldigt ledsen och har egentligen SÅN lust att bara gråta ut. Men sån är jag!
Är ledsen för farmors skull och för "barnen"....  Men som prästen sa; Dem fick 60 år tillsammans, i nu läget skiljer sig folk efter 3 veckor :P
Fikat efteråt var trevligt. Smörgåstårta och mitt fika som blev sådär.... Min kusin Stefan gav mig en del grimaser :D

Vila i Frid kära Farfar. Vi saknar dig!!!


Farmor och Farfar :=)
Som prästen och vi andra sa att Farfar alltid var så glad och hjälpsam, höll alltid på med något.
Jag har inte varit med om den här känslan för jag har aldrig förlorat något såhär förutom morfar men jag var 2 år tror jag då. Känslan är hemsk och jag vettefan hur man hanterar en sån sak. Jag vill inte vara med om det här nåt mer, att nån mer närstående ska försvina sådär.=/

Jag ska ta och smälta allt nu eller ja, försöka.

På tal om annat, kände Sandras lille skruttfia idag för första gången. Kände lite knuffar och buller ifrån magen hehe. Vilken känsla!!:=)

Hur mår ni?