annsso

jag alltså. Om man tänker efter sen Olivias födsel och Bellas ankomst till oss så har det 1,5 året varit enormt påfrestat och stressat, menar liten människa som ska tas hand om och man har många funderingar och oron finns också där hela tiden men det senaste halvåret nu har JAG varit en virrpanna, som sprungit omkring och verkligen letat saker att få städa upp(nästan). Menar, det är väl för fan inte undra på man mår som man gör.

Den här bråttomkänslan som hela tiden finns där. Jag torkar av bordet som om jag skulle ha bråttom iväg nånstans, allt går i HUNDRA HELA TIDEN. Vad fasiken!

Jag kommer på mig själv hur jag ligger och även står och spänner mig, benen och axlarna helt utan anledning.

 

Även fast jag själv innerst inne att det säkert beror på det så kan jag inte unngå att jag faktiskt har dem här fysiska symtomen och att jag faktiskt behöver hjälp att hantera dem, med en läkares hjälp eller någon att prata med. Jag börjar nånstans, det är de viktigaste.