annsso

Tidigare har jag skrivit lite om mitt mående. Att jag haft diffusa symtom i omgångar, varit till läkare ett antal gånger. Kalla mig hypokondrisk, det är jag nog men detta är inget jag blundat för. 

Alla prover visar hela tiden bra fast jag känner att nåt står inte rätt till i kroppen. Läkare försöker komma åt mig, komma åt problemet och inser till slut att problemet egentligen började efter att jag fått barn, hus och hund, ja familjelivet. De säger ordet jag verkligen avskyr, men som jag kanske egentligen vet att det är. Stress! Alltså stress kan till slut bli jätte allvarligt. Min kropp är så van att gå på högvarv att när den väl är avslappnad(ex när jag är sjuk) så tycker den inte om att vara det och jag blir och må ännu sämre bara för att när jag håller på som värst mår jag bäst!det är helt sjukt. Jag kommer hela tiden på mig själv, drar upp axlarna, biter ihop tänder, rynkar pannan, spänner benen när jag ligger/sitter. Gör nåt åt det men när tankarna flögit iväg till nåt annat igen så är jag där igen.

 

 Symtom är ofta kroppens sätt att varna om att något är fel i ditt liv, en önskan om förändring. Om du inte lyssna utan gör som vanligt så kan det blir en sjukdom .